Mötet på kaféet
För mig visar en före detta aktivistisk hacker ett omfattande arkiv med e-post, SMS, bilder och filer från flera anmärkningsvärda intrång. Samtidigt berättar han varför det mesta aldrig publicerades. Jag träffade honom genom vänners vänner.
Det var en sådan där kväll då samtal glider mellan politik, journalistik och teknik, och där någon till slut lutar sig fram och säger:
– Du borde prata med honom.
Han deltog inte i de högljudda resonemangen. Men när ämnet gled över till privatlivets gränser hos offentliga personer kopplat till journalistik såg han upp.
– Den gränsen är inte teoretisk, sade han. Inte om man själv har ställts inför den.
Jag ville veta mer. Påföljande lördag tog vi en fika på Thelins i Stockholm.
Han satt redan längst in i lokalen när jag kom, med ryggen mot väggen och en cappuccino framför sig. Han bar kavaj och en diskret, men uppenbart exklusiv klocka. En sådan detalj som gjorde honom svårare att placera.
Han såg inte ut som någon som levde utanför systemet. Snarare som någon som hade lärt sig exakt hur systemet fungerade. I den här texten kallar jag honom Henrik.
En IT-konsult med ett annat förflutet
Henrik arbetade, berättade han senare, sedan många år inom IT. Inte i någon stereotyp källarvärld av mörka rum och blinkande skärmar, utan i den välbetalda och välklädda delen av branschen. Konsultuppdrag, säkerhetsfrågor, möten med beslutsfattare.
Det var också därför hans berättelse först var svår att få ihop med personen framför mig. Han såg mer ut som någon som skulle anlitas för att skydda ett system än någon som en gång bröt sig in i sådana.
Henrik beskriver inte hackandet som en livsstil. Han vill inte heller bli presenterad som någon aktiv hacker. Det där, säger han, tillhör en kortare period i hans liv.
– Jag var inte någon romantisk nätrebell. Jag var politiskt driven, tekniskt kunnig, hade tid och tålamod. Det är egentligen inte mer glamoröst än så.
Intrånget mot kungahuset
Han rör långsamt i koppen medan han berättar att intrånget mot kungahusets privata e-postkonton, enligt honom, skedde under 2011.
Under en tid hade han, enligt egen uppgift, identifierat svagheter i privata konton kopplade till personer i och runt kungahuset. Han beskriver det som ett förarbete. Inte ett infall och inte en slump, utan något han hade undersökt, väntat in och till slut bestämt sig för att genomföra.
Själva tillslaget, säger han, gjorde han från en tågstation någonstans i Östeuropa. Det var natt. Stationen hade öppet wifi. Han hade maskerat sig. Inte för dramatikens skull utan för att minska risken att kunna identifieras av övervakningskameror om något senare skulle spåras tillbaka. Han vågade inte lita helt på anonymiseringstjänster och såg ett öppet wifi som det bästa sättet att minska spårbarheten.
– Allt var ganska praktiskt, säger han. Inte särskilt filmiskt. Jag ville inte åka fast. Jag var yngre, mer arrogant och mer benägen att testa gränser. Jag hade också en idé om att det fanns något bakom fasaden som folk borde få se.
– Kungahuset?
– Ja. Institutionen. Symbolen. Den där blandningen av offentlighet, privilegier och skyddad privat sfär. Jag tänkte att om det fanns något där, något verkligt, så borde det fram.
Det politiska motivet
Henrik säger att motiven delvis var politiska. Han beskriver sig själv som republikan och säger att hans syn på kungahuset redan då var fientlig. Monarkin var för honom inte bara en institution han ogillade, utan en symbol för ett Sverige där vissa människor stod över andra genom födsel, tradition och offentlig vördnad.
– Jag tyckte illa om hela konstruktionen, säger han. Arv, titlar, fasader. Allt det där. Jag ville se vad som fanns bakom.
Berättelsen bygger inte enbart på hans egna ord. Vid vårt möte visar Henrik upp stora mängder e-postmeddelanden som han säger kommer från medlemmar i kungahuset och personer i deras närhet. I materialet finns också kungafamiljens privata bilder och andra filer. Jag får inte behålla några bilder. Han låter mig inte fotografera materialet. Men han visar tillräckligt för att det ska stå klart att det inte handlar om ett löst påstående över en kopp kaffe.
Materialet är omfattande, privat och i delar djupt personligt. Den tekniska metoden återges inte här, men hans beskrivning av intrångets övergripande förlopp är detaljerad, sammanhängande och förenlig med det material han visar.
När intrånget blev något annat
Det som förvånade honom mest, säger han, var inte att det gick. Det var hur bräckligt skyddet framstod.
– Jag blev förvånad över hur dålig säkerheten var, säger han. Inte för att det saknades pengar eller resurser runt personerna, utan för att skyddet av deras digitala privatliv inte verkade motsvara den offentliga betydelse de hade. Det fanns en bild av kontroll. Bakom den fanns ganska vanliga misstag.
Han säger det utan triumf. Mer som ett konstaterande.
– När något visar sig vara enklare än man trodde försvinner en del av den där känslan av skicklighet. Då återstår mest det faktum att man tagit sig in någonstans där man inte skulle vara.
Till en början läste han, enligt egen beskrivning, med distans. Han letade efter sådant som kunde bära en publicering, såsom pengar, affärer, påverkan, dubbelmoral eller maktmissbruk. Något som kunde formuleras som ett avslöjande och inte bara som insyn i privatlivet. Han använder till och med en journalistisk term:
– Jag sökte efter allmänintresse, säger han.
Han stannar upp när en servitris passerar bordet och väntar tills hon är utom hörhåll.
– Men det mesta var inte sådant. Det var relationer. Familj. Sårade människor. Någon som skrev för mycket, för sent på kvällen. Någon som försökte reparera något. Någon som ville bli förstådd av någon som kanske redan hade slutat lyssna.
Han rör återigen i kaffet, trots att han knappt har druckit av det.
– Det var inte material som avslöjade makt. Det var material som avslöjade privatliv.
Jag frågar om han minns något särskilt.
Han nickar, men blir mer försiktig.
– Det fanns mejl som hade kunnat bli rubriker, absolut. Inte för att de var politiskt viktiga, utan för att människor tycker om att läsa om kända personers olycka eller relationsproblem.
Blandade mail från kungahuset: